Frölunda – En hockeygåta

Jag såg igår en match som fick minnena att gå tillbaka till guldtiden för Frölunda, 03/06, ett spel som klubben har inom sig men som man allt som ofta inte får ut. Varför?

Jag börjar med att poängtera att jag är frölundait i grund och botten för er som inte redan vet om det. Så, slipper vi olustigheter.

Frölunda har identitetsproblem

Inför säsongen 2002/03 var klubben på väg mot att sättas i konkurs. Man satsade ett ”sista år” och tog tillbaka hjälten Conny Evensson som tränare och fick viktiga spelare såsom Micke Andersson och Patrik Carnbäck att köra en sista säsong till med gänget.

Ekonomin var körd i botten. Föreningen blödde och det rejält. Ungdomsverksamheten gick dock fortfarande bra. Därifrån återfanns många spelare i truppen som helt oväntat stod som vinnare av SM Guldet våren 2003.

Byggde vidare men utan tanke

Det var så länge sedan Frölunda fick stå i rampljuset och efter guldet -03 tog man sig vatten över huvudet. Det gick bra ett par år, spelarna som togs upp inför 02/03 utvecklades vidare och hade vinnarkänslan i ryggen. Hela föreningen hade vinnarkänslan. Man trodde man var lite för bra helt enkelt.

Resultateten började utebli. Man värvade spelare, tränare, sportchefer. Man glömde bort vad som gjorde föreningen till en vinnare. Till slut såg man bara forna storhetstider som något bra inte vad som kunde ge stabilitet. Man satsade enormt fel, såväl i resurser som i omdöme.

Krävs mer än pengar

Det måste finnas känsla rakt genom hos en förening. För Frölundas del fanns det också när man körde fullt ut med hjärta och känsla. Frölunda av idag är på väg tillbaka till det tänket men att gå från en klubb som tro sig vara bäst och ska erövra världen till att inse att man är i mitten av den svenska ligan med kniven på strupen är ett enormt steg.

Lockout-säsongen 2004/05 fick Frölunda benämningen ”Europas bästa klubblag”. Den rubriken sparkade undan verkligheten för Frölunda och det ordentligt!